Eftersom Stationen i Örkelljunga är en av Cykelhandlarens favoritrestauranger går många av turerna i Örkelljungatrakten. Ändå lyckades vi hitta nya och riktigt bra vägar att cykla.

Vi parkerade vid Munka Ljungbys kyrka från 1100-talet. (Enligt wikipedia skulle Herrevads kloster ha ägt mycket mark i området och gett namn och samhället.) Därifrån cyklade vi norrut mot Tåstarp och svängde in på Tåstarps Backaväg. Inte bara namnet låter gammalt, de många husen längs vägen, den naturliga slingringen genom landskapet tyder också på att det varit en väg som utvecklats ur gamla djurstigar.

I t-korsningen svängde vi höger mot Rössjöholm och Tåssjö, korsade väg 114, hittade en ny väg mot Risbjär och fortsatte därefter mot Krokabygget. Vilket myller av vägar det finns. Den här var dessutom belagd med oljegrus – och vi njöt obeskrivligt av tystnaden, av att fylla lungorna med ren luft – en kontrast mot cykelupplevelsen på Teneriffa.

Vi svängde vänster på 114 och cyklade en kort sträcka för att sedan svänga in mot Snäckebotorp. En helt underbar nerförsbacke som fick själen att jubla och ledde fram till grusvägen vi cyklat så många gånger förr (som du kan läsa mer om här).

Plankorna smakade lika gott som vanligt på Stationen i Örkelljunga. Vi passade även på att titta in till den nya bokhandlaren för att önska lycka till och avslutade med varm choklad och bakelse på caféet.

Unga sångsvanar vid en damm.

Från Örkelljunga till Rössjön tog vi samma väg via Rögle tröskeln som den 19 januari 2020 (här ser du bilderna från den turen). Därefter följde vi vägen via Kollebäckstorp till Munka-Ljungby. Även den här vägen var härligt kuperad, men om jag skulle välja mellan denna och Tåstarps backaväg skulle jag välja backavägen alla gånger. Husen var vackrare, landskapet mer varierat.

Aldrig i hela mitt liv har jag njutit så mycket av tystnaden på cykelturen! Några fler resor till Teneriffa blir det inte. Fotona från Teneriffaresan riskerar att hamna opublicerade i papperskorgen – för varför skriv om en ohälsosam resa där vi inandades mer avgaser än vi gör på ett helt år hemma och som innebar stor fara för livet pga den intensiva biltrafiken.

Vid den här eken stannar vi varje gång – dess omkrets imponerar!

Resans rutt

Från Munka-Ljungby via Tåssjö är det asfalt. Risbjärsvägen är trots sin oljegrus lättcyklad. (Inledningsvis en väldigt lång uppförsbacke men det fick man tillbaka med råge i nerförsbacken till Snäckebotorp.)

Vägen norr om 114 via Snäckebotorp är grusväg. Idag var det bra underlag men rejäla gropar på sina ställen.

Tillbakavägen är största delen grus, men blir asfalt när man kommer fram till Rössjön.

Totalt 60 km lättcyklad, nästan bilfri, väg.

En av cyklingens fördelar är att man hinner lägga märke till små detaljer och stanna för att studera dem. Som den här brevlådan.

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *