Helfolket på Bjäre

Sedan i somras har jag tagit del av Anna Vilds sökande efter Helfolket. Enligt hennes källor skulle ortsnamn som börjar eller slutar på Hel-, Häll-, -häll eller -hall vara kultplatser för ett naturfolk som utvandrat från Norges västkust när isen smälte efter den senaste istiden.

Som alla urtidsfolk levde de i symbios med Moder Jord. Tusentals år i fångenskapen mellan hav och is formade deras världsbild. Deras trygghet var klippan och grottan – hällen.

Hur det verkligen var lär vi aldrig få veta – men genom att besöka platserna ser jag samband som förvånar.

I helgen var det dags för vår årliga gåsa-cykling. Varför ändra ett vinnande koncept?

Klockan fyra parkerade vi bilen vid Pensionat Enehall och gav oss upp mot den gamla riksgränsen. Två och en halv kilometer är väldigt långt i den stigningen. Den här gången reagerade jag över de många gravhögarna längs horisonten.

Ladugårdshögarna

På Bjärehalvön finns den största koncentrationen av bronsåldershögar. På Kungsberget (en del av Hallandsåsen) finns tre bevarade gravhögar från bronsåldern. Över två av högarna går en stenmur som markerar gränsen mellan Östra Karups och Båstads socknar. Under åren 1645-1658 gick även riksgränsen mellan Sverige och Danmark här.

Söndagscykling på Bjäre

Redan i Malen stannade jag för att läsa på en skylt i vägkanten.

Bronsåldershögar i Malen

Under stenåldern gick strandlinjen betydligt högre upp än idag. ”Mellan 6000 och 3000 fKr hade inlandsisens mängder med smältvatten tillsammans med landhöjningen skapat ett landskap där strandlinjen ändrades vid flera tillfällen och avsattes i långa smala vallar. Längs i stort sett hela Bjärehalvöns kust kan vi se sådana strandvallar belägna 5 – 15 meter över nuvarande havsyta. Dessa var (och är fortfarande) utmärkta boplatslägen och med all sannolikhet har stenåldersmänniskorna levt här under kortare eller längre perioder.” Båstads huvudgata – Köpmansgatan – är tidvis byggd på en strandvall.

På Malens strandängar uppfördes högar redan på bronsåldern. I högar som undersökts har man sett att flera människor har begravts i samma hög under en mycket lång tidsrymd – från bronsåldern och början av järnåldern. På vissa ställen har det även funnits stenåldersgravar under marken.

Sträckan från Malen till Kattvik är en av våra absoluta favoritsträckor. Strandnära och bilfritt. Trots att kalendern visade den 8 november var det varmt, solen sken och det var nästan helt vindstilla.

På Bjäre finns oändligt många småvägar och även den här gången lyckades vi hitta en ny väg – Skallahögsvägen. Den ledde till byn Hallavara och min nyfikenhet var väckt igen. Kunde här finnas någon magisk plats?

Jodå, längs vägen hittade jag en skylt – Hallavaradal.

Hallavaradalen

”Mellan Hallavara i öster och Möllehuen i väster ligger Hallavaradal – en djup sprickan i Hallandsåsen.”

Vi cyklade in i bokskogen på stigen som färgats i koppar av nedfallna löv och fann en ravin med rasbranter och utstickande klippspetsar. Vi parkerade cyklarna och följde den branta stigen ner till bäcken. Enligt informationsskylten är miljön fuktig och skyddad på ett sätt som skapar förutsättningar för sällsynta lavar och en rik lundflora.

”Norr och söder om Hallavaradal finns spår av äldre åkrar i form av röjningsrösen och terrasserade odlingsytor. De har uppkommit genom ärjning, dvs jorden bereddes med årder. Detta skedde förmodligen redan under äldre järnåldern och fortsatte fram till medeltiden. Flera gravar som stensättningar och högar visar, att området var bebott under både brons- och järnåldern.”

I slutet av 1800-talet låg det en dansbana i östra delen av Hallavaradalen, den platsen lyckades vi dock inte hitta. Däremot hittade vi magiska klippor som fick mig att tänka på Höjehall. Nere i ravinen föreställde jag mig ritualer i svunna tider. Helt klart en magisk plats.

Hovs hallar

Vi fortsatte ut till Hovs hallar, men restaurangen var söndagsstängt.

Gravfältet vid Hovs kyrka

Är sägnerna om jättar bevarade berättelser om Helfolket? I den bok Anna Vild läser finns sådana teorier. Och jag förstår att ursprungsfolkets vrede när inkräktare uppförde kyrkor på deras heliga platser och gravfält.

På skylten vid Hovs kyrka står så här;

”I en sägen från Bjärehalvön berättas om en jättekvinna på Kullaberg. När kyrkklockorna i Hovs kyrka ringde fick hon väldigt ont i öronen. En dag tröttnade jättekvinnan och plockade upp en stor sten, knöt sitt ena strumpeband runt och slungade stenen över Skälderviken. Riktningen var rätt, men kraften räckte inte ända fram. Jättekvinnan blev irriterad och plockade upp en ny sten, tog sitt andra strumpeband och slungade även denna sten över havet. Hon missade sitt mål men stenarna finns ännu kvar här vid kyrkan.”

”Klockenahögen är den största graven, byggd under äldre bronsålder (ca 1800 – 1100 f Kr). Då uppförde man alltid sina gravar på höjder i landskapet. Stora sammanhängande betesmarker och uppodling av Bjäres lättdränerade jordar innebar att landskapet var öppnare än idag och höjderna erbjöd goda utblickar i området. Klockenahögen har använts för begravningar under hela bronsåldern och in i äldre järnålder.”

På väg till Salomonhög passerar du Västra Karup och där ligger ytterligare en märklig plats.

Drottninghall

I september 2018 klättrade vi upp på bergsknallen – bilden ser du om du klickar på länken. Den här gången stannade jag bara för att ta ett foto på informationsskylten.

I handskriften ”Kristianstads län 1762” står följande;

”en stenhall nämnes Drottninghall. Är i sten märke efter 2ne fötter; förmenas at drottning Margreta här hävlat af vagnen och kommit at stå på fötterne.”

Namnet för mig till Vadstena och sägnerna om drottning Omma på Omberg som jag tidigare skrivit om.

”Skandinavien är ett centralområde för bildristningar från bronsåldern, motiven är främst skepp, människo- och djurfigurer. Bjärehalvön är ett av Nordens rikaste skålgropsområden, men däremot finns här få bildristningar.”

På den här hällen lär det finnas fotsuleristningar, avlånga fördjupningar och flera hundra skålgropar. Tidigare var Drottninghall ett sammanhängande bergsparti, men en stor del av berget sprängdes bort för att bygga vägen mellan Västra Karup och Boarp.

”Fotsulor har ofta tolkats som gudarnas fotspår. Är de en avbildning av gudar man tillbad? Kanske ställde man sig i fördjupningarna vid religiösa riter, för att lättare få kontakt med den stora guden eller gudinnan. I vissa religioner får endast gudens händer och fötter avbildas.”

Salomonhög

På en av Bjärehalvöns högsta punkter ligger bronsåldershögarna som kallas Salomonhög. Trots att vi ätit på Salomonkrog regelbundet under många år var det först idag jag stannade och läste på skylten.

”Byn Salomonhög förekommer i skriftkällor från 1524 som Sallemandte höy. Ordet höy syftar på gravhögarna i området. Högarna dominerar fortfarande blickfånget, framförallt Salomonhögarna i sydöst. I området finns även flera stensättningar samt hällristningar i form av skålgropar.”

I samband med att golfbanan anlades gjordes arkeologiska undersökningar av området. ”Man fann då flintavslag, – spån och -skrapor av vilka några daterades till yngre stenålder. Anmärkningsvärt är emellertid det stora antalet eldstäder och kokgropar, främst i de sydöstra delarna av golfbaneområdet. På en platå i sluttningen mot Sinarpsdalen låg de koncentrerade i flera rader och i olika vädersträck. Både eldstäderna och kokgroparna kan ha ingått i ett boplatsområde och använts för matlagning, värme- och ljuskällor, men de kan också ha använts vid religiösa ceremonier där inslag av rituell matlagning och offerbål ingick.”

I ett inlägg från augusti 2018 kan du se en bild av högarna som ligger på golfbanan vid Salomonkrog.

På Salomonkrog var det nästan folktomt och vi åt efterrätten framför kaminen bläddrandes i vars en tidning. Håle hall nämndes som ett vandringsområde med dramatisk natur. Hall igen! Jag googlade, insåg att vi aldrig varit där och vi bestämde oss för att stanna till där på tillbakavägen.

Håle hall

Vägen till Hålehall lutar brant uppåt med en vidunderlig utsikt över Skälderviken. Ingenstans hittar jag någon informationsskylt. Väl hemma letar jag på nätet – hittar en sida om Friluftsfrämjandet stuga och flera länkar till informationsbroschyrer om Hallandsåsen. På Destination Hallandsåsen hittar jag det jag söker.

”I området finns förutom bokskog även flera våtmarker och småbäckar. Under förhistorisk tid har vissa delar av området varit uppodlade. Särskilt tydliga är spåren söder om Hålehallstugan. Här finns fornåkrar i form av terrasserade åkerytor och små stensamlingar som kallas röjningsrösen. Det är osäkert från vilken tid de härstammar eftersom inga utgrävningar är gjorda i området men troligtvis har åkrarna brukats någon gång under järnåldern, kanske under vikingatiden.”

Friluftsfrämjandets stuga ligger på toppen med utsikt över Skälderviken. Först tror jag att det är platsen för Höjehall. Hit har många lockats att köra med bil och vi konstaterar att det inte är något bra utflyktsmål för den som föredrar avskildhet. På vägen ner anar jag en stenhäll i en beteshage. Cykelhandlaren stannar så jag kan klättra över elstängslet. På flera ställen går berget i dagen. Slipade stenhällar där åsen stupar brant mot havet och utsikten är magisk. Kanske är det en stor stenhäll som genom århundraden blivit gräsbevuxet, för på flera ställen går den släta hällen i dagen.

Med tanke på de fornåkrar som finns i området skulle det inte förvåna mig om det här var en plats för ceremonier. I närheten finns en damm som likt den i Klåveröd måste ligga flera meter över havet. Strax nordöst om Förslöv, på Hallandsåsens västsida, mitt emellan Skälderviken och Laholmsbukten.

Än en gång har vi indicier på att namnet -hall visar oss till platser fyllda av magi.

Förändring

Efter två års bloggande om våra cykelturer känns det som att jag bara upprepar mig. Därför testar jag att ta dig med på tidsresor. Kommentera gärna vad du tycker om den nya inriktningen.

Här kan du läsa mer om mina tankar.