Porfyrmuseet i Älvdalen: Järn, sten och dragspel

För femtonde gången besöker jag Älvdalen, men det är första gången jag besöker Porfyrmuseet. Varför undrar jag när jag kliver in genom dörren.

Kanske är det namnet som avskräckt mig. Utanför gamla tingshuset står en ståtlig porfyrurna och på en informationsskylt kan jag läsa om Älvdalens olika bergarter. Vad mer är där att veta om porfyr. Och Hagströms – instrumentfabrik från 50-talet – då känner jag större dragningskraft till skogen.

Men Porfyr- och Hagströmsmuseet visar sig vara så mycket mer än så. Utställningen om myrmalmen fångar omedelbart mitt intresse och plötsligt vet jag vad nästa bok ska handla om – Järnbärarland!

12 000 år före Kristus användes metaller i främre orienten för att framställa smycken. På den tiden var hela Sverige utom Skåne täckt av is. Efterhand som isen smälte vandrade växter, renar och människor in över Sverige.

9 500 år före Kristus kunde människan bearbeta koppar och guld genom kallsmide. Älvdalen var fortfarande täckt av is, men norra delen av Sverige började befolkas av samiska renjägare.

7 500 år före Kristus började isen över Älvdalen smälta. Den kursiverade texten nedan är hämtad från utställningen på Porfyr- och Hagströmsmuseet.

Stora uppdämda issjöar i fjällen tränger igenom isen och en väldig flod söker sitt lopp genom Nässjön, eftersom vägen vid Storbrott är spärrad. När isen smält undan får floden nytt utlopp vid Storbrott och bildar väldiga vattenfall vid Väsa, dit havet når.

Den kraftiga värmeperioden fortsätter och varar i 3 000 år. I Älvdalen börjar ett rikt stenåldersliv. Jägare och fiskare följer efter de renhjordar som i sin tur följer efter isen. Klimatet blir allt bättre. Den första älvdalningen kom norrifrån, från Norge, eftersom vägen söderifrån spärrades av havet vid vänern.

2 500 år före kristus lärde sig hettiterna smälta järn ur järnhaltiga sand. Järn var sällsynt och förekommer endast rent i naturen som meteorjärn. Metallen från himlen värderades mångfalt högre än guld och omgavs av magi.

År 1030 drog kung Olav, Sankt Olof den helige, via Edskogen i Värmland, till Järnbärarland med 400 man som sveakungen gett honom. Där kom honom en norsk här till mötes. Med 1 400 man tågade Olav mot Trondheim, men stupade vid Sticklastad.

År 1177 måste kung Sverre, på väg till Trondheim, passera genom Sverige för att undvika sina fiender i mellersta Norge. Efter påsk for han från Edskogen via Ekshärad och Malung till Järnbärarland och vidare till Lillhärdal. Detta är första gången en dalaort, Malung, namnges.

Färden i Järnbäralandets urskogar var besvärlig. Inga hästar kunde användas och ingen annan mat fanns än älg och fågel. Älvdalningarna var ännu hedniska och visste inte om en kung var djur eller människa, säger Sverre. De hade svårt att förstå syftet med hans resa och ovilliga att låta honom passera genom deras bygd. Efter mycken övertalning fick Sverre slutligen ”mycken god hjälp av detta folket och löfte om genomgång.”

Året därpå, 1178, på vikingafärd mot Österjön, for Sverre åter genom Järnbäraland. Mycket folk hade samlats och fällde brötar i hans väg och voro högst ovilliga att låta honom fara genom deras land. Efter stor övertalning fick han även denna gång ”mycken hjälp av dem och löfte om fri genomgång.” Från Järnbäraland for Sverre sedan till Alfta i Hälsingland där hade också en stor hop mött upp mot honom.

Malmletning

Erfarna malmletare hade många tecken att gå efter när de sökte nya malmtäkter; våt, översilad mark, tuviga myrar med bl a kärrgräs med tjocka stjälkar. Vatten i dagen eller i bäckar kunde vara ”rostigt”, rödaktigt eller ha en regnbågsskiftande, seg, oljig hinna (hangul) på ytan.

Under våren och sommaren genomsöktes sådana myrar och kärr med olika slags malmborrar. Malmprover togs och den sakkunnige kunde känna på smaken om malmen var ”god”

Malmen togs i regel upp på våren eller försommaren innan skörden var påbörjad. Gräsvall och mylla togs bort. Mulljord ansågs särskilt skadlig för det slutgiltiga järnets kvalitet. Den ”rena” malmen skyfflades upp i högar och fick torka på platsen eller lassades upp på malmhässjor eller speciella malmlador.

Malmen fick ligga på torkning fram till hösten då det var dags att använda den. Den skulle först rostas, vilket skedde vid upptagningsställena eller vid blästplatsen.

Rostning eller bränning

Rostning eller bränning av malmen var nödvändig innan den smältes i blästerugnen. Under rostningen renades malmen från växtdelar, bundet vatten, vorfor, svavel och genomgick en anrikning (ökning av järnhalten) som var av stor betydelse för resultatet i blästerugnen.

Malmen lades i en rostlave skiktvis mellan kluvna torrfurustockar som brändes ned under noggrann uppsikt. Den rostade malmen smältes i blästerugnar, ursprungligen primitiva hedningsblästor med självdrag eller med enkla fläktar, senare med hand-, tramp- eller vattendrivna bälgar.

Ugnarna var antingen nedgrävda i marken eller byggda ovanpå. I ugnen blandades malm och ved (ibland kol) skiktvis. Under kontrollerat luftdrag drevs temperaturen upp till malmens smältning, ca 1500 grader, varvid järnet reducerades ur malmen.

Bearbetning

Myrjärnsfällorna varierade i kvalitet och var sällan direkt smidbara när de lämnat blästerugnen. De var slaggiga och orena och med varierande kolhalt. De måste smältas om, färskas, hemma i smedjan. Fällorna höggs upp i mindre stycken som bearbetades till ämnen eller plåtar som smiddes till bruksvaror eller såldes till andra smeder.

Varannan arbetsför karl var smed med jordbruk som bisyssla.

Handel

Ämnesjärn och färdiga smidesvaror såldes bl a till Norge. P g a oländig terräng, urskog, myrar och vattendrag, klövjades (fördelades) varorna på djurets rygg. Såväl häst som förare var försedda med trugor (snöskor) vintertid.

I Sverige forades varorna vanligen med forskrinda. Varorna bestod, förutom av ämnesjärn, av liar, hästskor, spik, spadar, elddon, mungigor, pipor och andra nyttosaker.

Guiden berättar att det krävdes mellan tio och fjorton dagar för att färdas med fyllda foror från Älvdalen till Falun. En dagsetapp motsvarade ungefär tre mil. Mellan Mora och Älvdalen är det fem mil. Vanligen rastade fortkörarna i Garberg som ligger mitt emellan, men de fanns många forkörargårdar (rastställen) längs vägen. Fortfarande finns Holstugan uppe vid Trängseldammen kvar. Forkörargårdarna sålde hö, erbjöd husrum och hästbyte.

Vapentillverkning

I flera älvdalsbyar, främst i Evertsberg, tillverkades bössor för olika behov. Bösspipan gjordes utifrån en ”bössplåt”. ursprungligen av myrmalm.

Plåten smiddes runt en ten (liten smal metallstång) med rätt dimension och svetsades samman till en grov pipa. Tenen drogs ur pipans lopp samt borrades därefter slät och till rätt kaliber i en borrstol.

Provskjutning och justering av siktena var ett grannlaga arbete och omgavs med en mängd magi, liksom bösstillverkningen överlag. För att spara blyet i kulorna sköt man mot stora måltavlor, t ex husväggar. Kulorna höggs sedan ur väggarna och smältes om i kultången.

Guiden berättar att myrmalm har brutit i orterna kring Älvdalen sedan 800-talet. Längs det som i dag kallas Kopparleden forslades mer järn en koppar eftersom järnet var nödvändigt för att kunna driva gruvorna.

På några timmar är min bild av Älvdalens historia helt förändrad. Tänk, utan myrmalmen ingen kopparbrytning. Och plötsligt förstår jag varför Sturarna, Gustav Vasa, Daljunkern och många andra började med att söka stöd hos dalkarlarna. Tillgången till vapen var avgörande för att lyckas med ett uppror.

Jo, jag gick igenom resten av museet också och det var mer intressant än jag hade väntat mig.

Långö bruk

När jag besökte museet arbetade de med en ny utställning om Långö Bruk. Ännu en spännande historia, men den får ni ta del av på plats eller via länkarna nedan.

Tidningsartiklar om Långö Bruk

Kortfattat om Långö Liebruk

Porfyr

Jag hade ingen aning om hur många bergarter det finns i Älvdalen. Ett helt bord med numrerade stenprover och deras namn.

Har du hört talas om sarkofagdraget?

Karl XIV Johan vilar i en granitsarkofag tillverkad i Älvdalen.

Den 9 februari 1856 startade sarkofagtransporten från Porfyrverket i Näset. Den 11 ton tunga sarkofagen drogs av 110 älvdalingar och det 5 ton tunga locket drogs av 70 mora- och sollerökarlar Källa: Rockdale